Kristina Lindh

Det är torsdag och jag gråter framför teven. Ser jag lidande barn i krigshärjat land? Nej. Ser jag ett uträknat fotbollslag göra mål? Nej. Jag ser en kärring bli stajlad.
Gör-om-mig-genren är lika gammal som utskälld. Och det med rätta. Hela damtidningsvärlden lever på att på en och samma gång skapa orealistiska ideal och nära vår dröm om att de går att uppnå. Därför framstår de kvinnor som ställer upp på att få en ny stil i tidningen som offer på två plan. För både skönhetsindustrin och medielogiken.
På torsdagarna hjälper mig mina insikter inte ett skvatt. Det är Go´ Kväll i SVT. Utslitna Ulla som jobbat i vården i hundra år har fått komma till studion för en heldags ompysslande. Hela dan har stilexperterna jobbat med henne. Nu står hon nypiffad framför kamerorna utan att själv ha en aning om resultatet.
Så snurrar programledaren Anja Kontor på spegeln. Utslitna Ulla får en chock. Den varar i fyra sekunder. Sen utbrister hon ”Men jag är ju fin!”
Då tåras mina ögon. Inte för att hon verkligen blivit fin, för det blir de där Ullorna inte så ofta. Alla stöps enligt samma konventionella mall. Utan för att hon sedan länge räknat bort sin spegelbild.
Det är inte fint att vilja vara vacker. Det är de som odlar insidan som får status. Just därför är det en av våra ömmaste punkter. Drömmen om att känna att utsidan duger.

Jag är reumatiker. Det innebär att jag har en kronisk, stressrelaterad sjukdom som kräver tid för återhämtning. Att ta ett sommarjobb, som jag gjort med min anställning på Vi, och därmed inte få någon semester, är inte bra.
Därför går jag med smånervösa steg till det årliga läkarbesöket. Hur kommer mina värden se ut? Fötterna har börjat svullna, har inflammationen aktiverats igen?
Alla prover visar sig vara helt okej, men doktorn mulnar ihop och blir svart i synen när jag berättar om sommarviket. Hon frågar mig var jag jobbar och jag förbereder mig på en utskällning.
- Tidningen Vi! Men det är ju underbart! Den är ju en av Sveriges bästa!
Att Vi hjälper oroliga och uttråkade patienter i väntrum från norr till söder är ingen nyhet. Men att den också räddar från bannor var en okänd bonus.

Helgen är snart över. I morgon möts redaktionen med nya, friska krafter. Alla utom Stina Jofs, Tomas Fläckman och Staffan Fridh som jobbat lördag och söndag med premiärnumret av Vi Biografi. Och än kan de inte pusta ut, i morgon väntar den sista finputsningen innan alla sidor skickas iväg.
Vi andra håller tummarna – och andan – inför släppet av Sveriges första biografimagasin.

Septembernumret är skickat till tryck och redaktionen unnar sig ett par timmars besök på nya Fotografiska. Vi guidas mellan Lennart Nilssons sakrala spermier och Anders Petersens värmlandsmelankoli. Störst dragningskraft har som väntat Annie Leibovitz bilder, både på oss och turisterna som hittat hit. Klungor står i beundran framför Nicole Kidman och Demi Moore.
Själv förmår jag inte släppa blicken från utställningens minsta bild, längst in i ett hörn. Den visar livskamraten Susan Sontag. Som död. En text berättar om hur Annie Leibovitz klädde sin partner i finplaggen och sedan fotograferade som i trans.
Fotot av den döda nuddar vid min ångest. Samtidigt gör den mig alldeles lugn. Jag vill inte gå därifrån, när jag väl kommer till caféet har kollegorna druckit upp sen länge och jag får kasta i mig en kopp.
Resten av dagen tänker jag på porträttet av döden. Jag vill se fler. Jag avundas tider då man samlades i hemmet hos den avlidne. För att kondolera de närmast sörjande, förstås. Men också för att själv se. Förstå att det hänt. Långsamt närma sig tanken på att det kommer hända även mig. Likvaka hette det. Likvila borde det kallats. Stunden av hisnande frid vid den insomnades bädd.
Jakten på harmoni ökar ständigt. Men kanske behöver vi varken mindfulness, yoga eller KBT. Kanske behöver vi bara se fler lik.